Hans-Evert som höjdhoppare, svensk seminariemästare, Linköping ht. 1964.

HÖJDHOPPAREN

50-talet

Stilla,
vaggande fram och åter.
som otålighet inför ett val,
mellan att våga eller inte våga:

armarna, axelrörelserna,
benmusklernas varsamma laddning
i det långsamma uppvaknandet
mot koncentrationens styrka.

Trippande med tvekan
i stegschemats invanda tilltro.

Femstegsrytmens ivriga spikskor
gräver fjädrande gropar
i femtiotalens mjuka kolstybb.
Vänsterbenets fasta isättning
lyfter upp mot den tvåmeterslängtan
som aldrig blev verklighet.

Men du fanns där
med instruktionsbokens idealiska frånskjut
tydligt markerat vid höjdhoppsgropen.
Som när vi såg ”Benke” Nilsson genom ett tvåfärgsfilter,
där du ser hans pendelben
som en åtråvärd önskan mitt i tidens strömfåra.

Slottskogsvallens jubel över läktarna
och de önskade rubrikerna som aldrig blev världsrekord.

2.13,
en magisk fixering.

Den psykologiska knutpunkten
som om höjdhopp vore terapi:
att införliva den personliga förmågan

eller att se det inre stängslets höjd;
vidden och höjden av världens bäste.

Vi visste allt detta,
och trodde på ”Benkes” upphopp
vid femtiotalets hårdhänta sand- och jordgrop.
Hans kropp,
som svävade tyngdlöst
över idrottssidornas stora versaler,
medan ”Svängsta-Svenssons” tvåmetershopp
bleknade i glansen.

Färgade amerikaner
svävade friktionsfritt över den svart-vita ribban
medan ryssarna laddad upp
med kraftigt förstärkta hoppskor.

Lennart Hylands ”melbourneröst” levde kvar
med ord ur smärtsamt ansikte.

Benkes specialgjorda stålsko
blänkte kraftlöst i upphoppssteget.

Vi läste,
och förstod det kalla krigets över ribban.

Det förlorade världsrekordet
låg och väntade mellan öst och väst
som i höjdhopparens mentala längtan
efter resultat och önskad framgång.

Vaggande fram och åter.