På vagnen träklubborna
täckta med varma skyddsfodral,
som om deras huvuden frös i vinden:
sköra, hjälplösa, utelämnade,
eller som nyfödda barn
omsorgsfullt dragna i rosa barnvagnar.

Oroliga moln tilltar.
Vi märker dem inte,
när vi slår vidare med en ”sexa-järn”
på det trettonde hålet.
Det är högt beläget
för att spelaren skall få se ut över en green
som lyser ögongrönt och fridsamt förlösande.

Skons känsliga spikdubbar
håller ett markfast grepp
om vårt jordnära tillstånd:
siffrorna i scorekortet blir allt tydligare.

Vi ser snart att våra inövade prestationer
kan få ett högt pris.

Innan vi ens vet om att våra drömmar det
kan vara pantsatta för oöverskådlig framtid.
Marknadens plötsliga siffror går i botten,
som ett havererat JAS-plan med fördröjd chockverkan.

Det är tid att summera.
Tid att se varje misstag i vitögat.

De aderton hålens eagels är få,
medan en och annan birdies
noteras med tacksam framgång.

Att gå på par ger ingen vinst,
ej heller kan våra viljor poängsättas
då varje slag räknas,
som en del av ett eget slående golfhjärta.

Det är tid att gå vidare.
Att fortfarande hoppas på ett lägre handicap,
om nu inte verklighetens öppna golflandskap
har en annan mening