Hans-Evert som bandyspelare, BK Derby 1962



BANDYSPELAREN

60-talet

Spelarna tar av sig skridskoskydden
och de nyslipade skenorna
skär med lätt skålformad styrka
glänsande skåror i nyspolad is.

Hösten har kommit,
och lamporna lyser bländande
i kyligt mörker.

Kropparna rör sig lätt över isens spegelyta.
Plastbollens orangefärgade mjukhet,
studsar envist från ”sirius-klubbans” välkrökta blad.

Tillslaget är lätt då vi tar oss in
i seriesystemets systematiska kamp.
Taktiken samlas i ett hårdnackat försvar
och defensiva yttrar,
där varje överraskande kontring
kan skönja en seger.

”Bandytiden” är ryssarnas
och vi ser VM-seriens totala sammanbrott,
när viktlöst dribblande fantomer
gör oss bleka i avundens tystnad.

Klubbföringens smekande rörelser
och koordinationens fascinerande lätthet
driver spelarna denna kväll,
då studenter sprider tårgas
i våra färska minnen.

Samhällets tystnad,
mitt i den repressiva toleransens tackling:
hjälmar, armbågsskydd, knäskydd, förstärkta handskar.

Konfrontationen: hårdhet, snabbhet, vighet.


Skivstångsträningen tilltar
och musklerna spänner sig häftigare
under värmande liniment.

Träningen intensifieras.
Tekniken renodlas
och bohemerna lägger klubbor på ”hyllan”,
eller låter sig formas
i Walter Jagbrandts rationella träningsprogram.

Vi känner,
hur leken försvinner,
söker fäste i namn från det förflutna:

Gunnar Galin, Pontus Widén, Ove Eidhagen,
Arnold ”Sladden” Bergström, Nils ”Nicke” Bergström
och Jan ”Habo” Johansson…

Allt medan portföljsporten hårdnar
under stråluppvärmda läktare.

Eliten köps upp,
och vi ser de spontana kvartersgängen avlägsna sig
på vacklande ”halvrör”
och i en alltmer sällsynt glädje.