Tankar
kring en kolteckning.
- en backspegel i nuet
En vår.
Det var tidigt under våren 1959.
Värmen hade kommit. Det var en
fröjd att söka sig ut i naturen, för
att komma nära de åtråvärda smörbollarna,
ranunkelväxterna, nere vid åns fuktiga stråk
och stigar.
Turbinen - helt nära. Laggaredammens
luckor var öppna. Ljudet och doften från
strömmande vatten flöt över stock och
sten - in i märk och ben.
Lungorna fick näring. De hävde
sig innanför bröstet med en ungdomlig rytm
och spänst. Vid åns intensiva flöde
fick luften en fuktig substans, som stimulerade både
mig och det omgivande livskraftiga gräset.
I dessa gröna gömmor, ett
näringsrikt pulserande liv, som förmedlade
vårens ljus ut över den växande arenan.
Eller, som en inre rörelse av naturlig närhet,
där den personliga självkänsla stärktes
med inre kraft och rörelse.
Träningsrundans snabba steg bar
ner mot den öde kvarnen i Höksbäck. En
stimulerande rörelse och upplevelse, som gav både
skönhet och spänst.
Under tiden såg jag fram mot friidrottsträningen
på det livliga Slätta.
Höjdhoppsställning stod snart
i givakt vid långsidan av fotbollsplan och vid
längdhoppsgropen, längre bort mot den öppna
åkern, en ribba som låg betydligt högre
för stavhopparens öga och vilja.
Ännu kan jag påminnas om
"gobbens" sexmetershopp i längd en kväll
i ljuset av den beundran som lyste ur mig och mina kamraters
ögon.
En tavla.
Men nu till tavlan - den som ger upphov
till reflexion och eftertanke - denna vår 1959,
då "hermodsbreven" nogsamt skulle avsändas
efter dagens studiemöda.
Ett brev om dagen. Det var uppgiften,
målet och övningen. Genomläsning, frågornas
besvarande och så brevets igenklistring. Befriad
släppte jag denna kunskap vid den gula postlådans
öppning.
Dagen kunde emellertid brytas upp för
teckning och naturens närvaro. Det blev en yttre
och inre övning, som berikat mig alltsedan tidig
ålder. Att teckna, måla, det var att befria
sig från verkligheten, för att under en stund
gå in i ett stilla rum av frid och ro; en inre
kreativ övning med form och färg, temperament
och samtidigt intellektuell stimulans.
Ett medvetet tidlöst flöde,
som framför allt kom med pennans rörelse.
Det är att likna vid en inre gymnastik i ett personligt
rum, där ingen annan har tillträde. Fram växer
ett motiv, en gestalt, ett ritat språk som talar
med bildens språk.
En kolteckning.
Så är det med min kolteckning
från 1959. Den blev inramad av glasmästare
Disbergs säkra hand. Någon tyckte förmodligen
att det var lönt att glasa in. I övrigt kom
teckningarna att ligga stilla i väl bevarade papplådor
på andra våningens garderob.
Men denna teckning av kol kom att framstå
som en del av min ungdom - där vid laxafallet,
när fiskkropparna med spänst och i ystra virvlar
sökte sig upp över fallet. Men nu är
det vår och vi får förmodligen vänta
ända fram till löv- fällningen för
att få skåda laxens hopp och lek.
En laxtrappa.
Ändå. Laxtrappans lätta
flyt in i och upp mot något nytt och onåbart.
Detta som en rörelse av fascination, en vattenlek
för ystra laxars parningsbehov.
Så sitter jag där med min
ungdom och kolet glider sakta in i mina fingrars högra
hand. Vinden drar genom alträdens gröna blandverk
och stenarna vid min fot värms alltmer upp.
Jag hör vattnets vågpuls
och låter ögonen svepta fram över fallets
längsgående rörelse. Huset intill stöttar
upp motivet och den längsgående stången
får fäste i motivet.
Det är en dag då jag cyklat
ner till Suttras "Vätternnära" vatten,
passerat Klingekärrs ränne och längs
stenmurarnas stängda grindar, rört mig mot
öppet vatten.
Det är för tidigt för
bad och sol. Vid den stora stenen vid båthuset
solar ännu ingen badsugen människa. Våren
är ändå på väg.
Det hemlighetsfulla strandpartiet omfamnar
mig och låter den stora sjöns yta vila i
min blick, mina händer, för att strax fångas
upp av standbankens mjukhet.
Nu är det tid för att söka
sig fram till laxafallet i Hökesån, för
att fånga in den ständigt pågående
vattenrörelsen, som håller naturens gåvor
vid liv; och som håller min penna i ständig
flykt och förvandling.
Den ensamme unge mannen sitter dessa
timmar och fångar de ögonblick som fäster
kolet med tryck på den vita pappersytan.
En tid.
Det en tid av mognad, men även
en tid för orons lek över vatten. Det är
en tid mellan ungdom och vuxen, där den inre personliga
riktningen ännu inte är utstakad. Snart är
det tid för "laxar" att leka!
Därför är skapandet väsentligt.
Här ligger tankarnas inre liv i en framtid, ja,
själva motivet finns till en bild, som kan stiga
fram ur grönska, rörelse och hjärta:
avslöjande, bekräftande.
Så - i denna backspegel - som
nu är fäst vid min pensionerade ålderdom
- skvallrar om en tid, där födelse och mognad
går samman i en sökande vatten- virvel -
vid Laxafallet - en vårdag i mars 1959.
Hans-Evert Renérius.