Tankar kring en kolteckning.
- en backspegel i nuet

En vår.

Det var tidigt under våren 1959.

Värmen hade kommit. Det var en fröjd att söka sig ut i naturen, för att komma nära de åtråvärda smörbollarna, ranunkelväxterna, nere vid åns fuktiga stråk och stigar.

Turbinen - helt nära. Laggaredammens luckor var öppna. Ljudet och doften från strömmande vatten flöt över stock och sten - in i märk och ben.

Lungorna fick näring. De hävde sig innanför bröstet med en ungdomlig rytm och spänst. Vid åns intensiva flöde fick luften en fuktig substans, som stimulerade både mig och det omgivande livskraftiga gräset.

I dessa gröna gömmor, ett näringsrikt pulserande liv, som förmedlade vårens ljus ut över den växande arenan. Eller, som en inre rörelse av naturlig närhet,
där den personliga självkänsla stärktes med inre kraft och rörelse.

Träningsrundans snabba steg bar ner mot den öde kvarnen i Höksbäck. En stimulerande rörelse och upplevelse, som gav både skönhet och spänst.

Under tiden såg jag fram mot friidrottsträningen på det livliga Slätta.

Höjdhoppsställning stod snart i givakt vid långsidan av fotbollsplan och vid längdhoppsgropen, längre bort mot den öppna åkern, en ribba som låg betydligt högre för stavhopparens öga och vilja.

Ännu kan jag påminnas om "gobbens" sexmetershopp i längd en kväll i ljuset av den beundran som lyste ur mig och mina kamraters ögon.

En tavla.

Men nu till tavlan - den som ger upphov till reflexion och eftertanke - denna vår 1959, då "hermodsbreven" nogsamt skulle avsändas efter dagens studiemöda.

Ett brev om dagen. Det var uppgiften, målet och övningen. Genomläsning, frågornas besvarande och så brevets igenklistring. Befriad släppte jag denna kunskap vid den gula postlådans öppning.

Dagen kunde emellertid brytas upp för teckning och naturens närvaro. Det blev en yttre och inre övning, som berikat mig alltsedan tidig ålder. Att teckna, måla, det var att befria sig från verkligheten, för att under en stund gå in i ett stilla rum av frid och ro; en inre kreativ övning med form och färg, temperament och samtidigt intellektuell stimulans.

Ett medvetet tidlöst flöde, som framför allt kom med pennans rörelse. Det är att likna vid en inre gymnastik i ett personligt rum, där ingen annan har tillträde. Fram växer ett motiv, en gestalt, ett ritat språk som talar med bildens språk.

En kolteckning.

Så är det med min kolteckning från 1959. Den blev inramad av glasmästare Disbergs säkra hand. Någon tyckte förmodligen att det var lönt att glasa in. I övrigt kom teckningarna att ligga stilla i väl bevarade papplådor på andra våningens garderob.

Men denna teckning av kol kom att framstå som en del av min ungdom - där vid laxafallet, när fiskkropparna med spänst och i ystra virvlar sökte sig upp över fallet. Men nu är det vår och vi får förmodligen vänta ända fram till löv- fällningen för att få skåda laxens hopp och lek.

En laxtrappa.

Ändå. Laxtrappans lätta flyt in i och upp mot något nytt och onåbart. Detta som en rörelse av fascination, en vattenlek för ystra laxars parningsbehov.

Så sitter jag där med min ungdom och kolet glider sakta in i mina fingrars högra hand. Vinden drar genom alträdens gröna blandverk och stenarna vid min fot värms alltmer upp.

Jag hör vattnets vågpuls och låter ögonen svepta fram över fallets längsgående rörelse. Huset intill stöttar upp motivet och den längsgående stången får fäste i motivet.

Det är en dag då jag cyklat ner till Suttras "Vätternnära" vatten, passerat Klingekärrs ränne och längs stenmurarnas stängda grindar, rört mig mot öppet vatten.

Det är för tidigt för bad och sol. Vid den stora stenen vid båthuset solar ännu ingen badsugen människa. Våren är ändå på väg.

Det hemlighetsfulla strandpartiet omfamnar mig och låter den stora sjöns yta vila i min blick, mina händer, för att strax fångas upp av standbankens mjukhet.

Nu är det tid för att söka sig fram till laxafallet i Hökesån, för att fånga in den ständigt pågående vattenrörelsen, som håller naturens gåvor vid liv; och som håller min penna i ständig flykt och förvandling.

Den ensamme unge mannen sitter dessa timmar och fångar de ögonblick som fäster kolet med tryck på den vita pappersytan.

En tid.

Det en tid av mognad, men även en tid för orons lek över vatten. Det är en tid mellan ungdom och vuxen, där den inre personliga riktningen ännu inte är utstakad. Snart är det tid för "laxar" att leka!

Därför är skapandet väsentligt. Här ligger tankarnas inre liv i en framtid, ja, själva motivet finns till en bild, som kan stiga fram ur grönska, rörelse och hjärta: avslöjande, bekräftande.

Så - i denna backspegel - som nu är fäst vid min pensionerade ålderdom - skvallrar om en tid, där födelse och mognad går samman i en sökande vatten- virvel - vid Laxafallet - en vårdag i mars 1959.

Hans-Evert Renérius.