Tiden står stilla

Tiden står stilla,
då händer knäpps i innerligt möte,
då fingrars hud och värme
går in i varandras rum.

Som om klockors tid tagit rast
under åldrandets slutna möte.

Gammal som ung förenas,
som nya årstider och växande träd.

De lever likt rötter och knoppar,
tidiga eller sena.
Närvarande som länkar,
mellan nu och då;
sammanhållna likt mjukt flätad väv:

en ömhets, knutna låga,
tyst - brinnande.

- - -

Hand och fingrar,
under tidlös tid,
där en ljusa dagen
möter åldrandets sorg och vila.

Stilla står tiden...

Hans-Evert Renérius