Om Syrsan på Nils Ferlins väg.

Den har inte synts till men den finns.
Den ligger inlindad i gräset.
därborta vid den havererade bron,
som ingen mer går över.

Den flyger inte.
Knappt rör den sig mellan dig och mig,
under dag och natt,
med de önskningar som betyder något
och de som inte betyder.

Det är som om livet inte riktigt
räcker till - det halveras, avdunstar i hast
och lägger tunga stenar vid ett vägskäl
där ingen kan gå vidare.

Nog finns här sånger som kan upptäckas, sjungas.

Surrande bin i en kupa av honung.
Men vem bryr sig?

Bara du och jag -
och sådana som tycker om att finnas till;
i detta landskap, på en väg,
på en ort befolkad av borttappade viljor.

På trappan sitter vi alla,
mer eller mindre fångade i tidens huva -
som heter närvaro och frånvaro,
plikt och oprövade tankar.

Nog finns det dikter som befriar:
som när en närvarande syrsa
sjunger med dunkla vingar.
Men ropen som stiger ur dess kropp
förblir dock viskningar, avlägsna toner
i en anonym kör, som ingen vill veta av.

Ty människan och de närvarande kometerna
har övergivit denna sommar.

Strängar torkar i ljuset.
Endast tystnaden vibrerar;
mer att likna vid ett förtorkat hålrum
eller en kyrka som förlorat sitt altare, sin tro.

Efterskalv?

Men långt där inne
i det mest avlägsna och förvirrade
sitter en sjungande man med en syrsa på axeln.

Och med hemliga ord som lyser i natten,
likt kristaller av befriande tröst.

her. (2018-08-14)