Det var inte helt oväntat...

Det var inte helt oväntat.

Havets hetta var inte ens nära
denna dag då strandens fuktiga klippor stod stilla
- i den självklara gläntans förundran.

Önskade drömmar fyllde inte ens våra tankar,
ej heller några drag av försonlig rörelse
svepte genom våra ögon.

Kyssar hade ännu inte beträtt våra kroppar.
Och den inre rörelsen,
som levde med vindens närhet
blev endast sedd av fiskmåsens påträngande närvaro.

Inte ens restaurangerna, som fanns vid strandens
fäste, hade tänt fasaders glödande lampor.
De doldes i det kvarhållna i mörkret:
som önskade pärlor över doft och krydda.

Ja, allt var svept i den inkommande dimman,
närvarande men frånvarande:
som regnet flödande och endast synligt i solens öga.

Vår glädje var ändå spontan och tydlig.
Vi kunde se in i varandra ögon
i den inre konversationens möte,
utan att försvåra vårt gemensamma språk.

Allt blev existentiellt närvarande.

Och den måne som fanns någonstans
på överraskningarnas himmel
låg krävande, osynligt nära.

Turisterna fanns vid sidan av.
De blandande sina drinkar i den avlägsna baren
belägen vid spetsen av ett urholkat berg.

---

Nog finns vi till
här bland folkets röster och i en kör
som aldrig kommer att upphöra, sjunga.
Och alla sökande röster
som flyter in över den öppna kyrkans altare,
är böner i stigande möte med det outgrundligt oändliga.

Och lyckliga är vi
denna dag då våra förhoppningar uppfyller
kyrkors öppna rum,
vid altarets gräns, mellan himmel och jord.

Vi stod feberheta, lyckliga.

Det var inte helt oväntat!

Hans-Evert Renérius (2017)