Vid det förtvivlade havet...

Den omedelbara kraftens gyllene silverstråle
sveper som händer över ett ofullständigt sammanpressat vatten.

Det är här och på ingen annan plats,
som ljuset mister sin avsedda förförelse;
där landskapets ådror pressas
mot morgonrodnaden - i ovisst möte.

Under mina jordiska steg, dess onaturliga rytm
och vånda, sprider sig kylans andedräkt
med oförsonlighetens mun, helt nära.

De svaga kropparna, varma även i skymningen
fastnar som kådans eld på historiens återkommande flodvåg.

Allt är nära - men inget är så nära
som vallmons tempel, besökt eller inte,
på den avlägset belägna stranden.

Det var förr, som forna härars makt
sökte glans i speglarnas tåliga sal,
ymnigt, som det översvallande trädet:

någon fäster rötter vid mina ben,
dess tålighet och fruktbarhet
inte ens prövad i morgonljuset.

Havets rus, plågade klippor i själens marmor,
aldrig förstod vi den röst,
som kom ropande ur havet
eller ens flöt vidare in i evighetens
oförsonliga träldomshus.


Nära - som kroppar, mitt liv, min avsikt.
Inte ens smärtan är närvarande,
endast handlingens brummande segel,
nattens röst, då slavarna lever sitt liv.

I heta läger, vid rorkultens eld,
endast den utstöttes vrede.
Nog förstod jag, vi, eller de som såg
hur utmattad en rorsman kunde vara.

Outtröttlig i skymningen och bärande
sitt eget blod, då händerna skavdes ner, onaturligt.

Här - flytande gränser, avstånd utan frågor;
du kommer över havet eller i dimmans mitt,
i hopen av liv och sammanpressad i hatets skugga.

Du lever ännu och jag ser dig gående på vattnet.

Det är ett under.

Men undret har också sitt hav och sina oanade djup, långt ner under civilisationens nät.
Någon pressar mig neråt,
utan att förstå djupets konsekvenser.

Utan min närvaro - vid det förtvivlade havet...

Hans-Evert Renérius

(Mallorca i oktober 2017)