BÖNENS PLÖTSLIGA NÄRVARO

Jag har inte sett den ännu -
den röda tråden, som väver in verkligheten i tunna filtar.
Jag har inte sett morgonen, som kommer med ögonflimmer
och tysta, smygande tårar som ingen vill kännas vid.
Jag har inte sett...

Desto mer har jag känt
och ju mer jag känner kommer färgerna fram -
de lyser med berått mod in i mina innersta rum,
lyser för att finna en plats för vila, för ro,
för den kraft som kan förvaras i hemlig rum,
i ett skälvande löv; som en ynka tråd,
en tår, som ingen vill följa, kännas vid.

Alltså: jag ser inte men känner utöver det vanliga.

Jag är en vanlig, ordinär, genomsnittlig, dvs. ett medium.
En som kommer med full syn och ändå inte ser,
men känner att liv måste få finnas,
att tid och plats måste att vara som de är.

NU - Sanning eller inte Sanning.
Det är inte en fråga och inte heller ett svar.
Det är heller inte en frågas fråga eller svarets förlängning.
Inte heller Wittgenstein, Freud eller Kafka.

Det är bara språk i språket eller liv i livet,
eller död i döden eller falskhet i den falska förfalskligheten.

Jag står mitt i orden. Jag andas i orden. Jag är orden.

Så plötsligt har dagen och natten förändrats.
De båda går arm i arm med ett levande ljus,
vars skugga och skuggor spelar upp mot känslans inre vägg -
den vägg som växer för att åtar och åter bygga
en helig mur av böner: trofast - stigande, stigande ...

Hans-Evert Renérius (november 2017)