ANTIKEN I SPEGELN
- om poetik

Ovidius och Dante
vandrande utefter stigar
väl nötta av ordens söta smak och svalka.

Homeros och Mose,
klanger ur hav och öken.

Ett Echo, förnekat vid Narcissus fötter i dunkel skog,
förvandlat eller inte,
Men väl brukat i Västerlandets nötta åkrar
och odlade landskap, öppna eller slutna.

Beatrice i ljus som solen,
bländande i Guds gestalt.

Kristus i skärselds möte.

Språkets analogier, melodier och sånger
mimetiska credon, som litteraturens murbruk.

Diktens skiftande nivåer och tolkningsvärldar,
ord koncipieras som verklighetens eget minne.

Wordworth vardagsrytm och Coleridges stegringsljus,
Arnolds hungrande romantik i vita lindor.

Modernismen synlig över den nya horisonten:
Mallarmé, Yeats, Rilke, Valéry.

Symbolismen övertar det imaginära.

Surrealismens dröm glöder automatiskt.

Speglar värms upp och rummet expanderar.

Efterkrigstidens barn leker på golvet.

Tysta ord med pennor av ek och kåda.

När röken lagt sig över depressionens mörker
stiger åter ord med silkesvantar.

Orden bleknar och världen fördunklas.

Verklighetens sårade jag
snöar in i diktens språk och tanke.

Smärtan lever djupt under tid av yta.