Sekunder tickar på...

- 100 år, Mor Brita, 5 augusti 2017


Sekunder tickar på...
De kommer snabbt gående utan att vi anstränger oss
utan att ens luften förändras.

Ändå blir ljuset annorlunda:
morgonen finns där alltid i sin tidiga gryning
då jorden vänder sitt ansikte mot solen
och den tyngdlösa jordbollen rullar vidare:

...vidare ut mot nya oceaner
över gamla alptoppar
och över människors huvuden,
omedvetet,
som en allt mer växande ålder,
som bygger år på år, tid vid tid,
eller decennium efter decennium
för att ge energi och förutsättningar
för att bygga ut ett liv till de 100.

100 - vad då?
dagar, veckor, månader eller år?
Eller ett liv som strävar upp mot en blåskimrande himmel;
som när en människa växer, en mor, en mor Brita!

Här, nu, på krönet eller i uppförsbacken, sluttande planet?
Vilket kan bara Du själv avgöra!

Liv föds vidare, det rinner fram som en flod
mellan fasta stenar och block, snirklar och vänder -
ett ohämmat vatten.
Men ändå framåt, uppåt, motströms eller
medströms för att både kunna se inåt och utåt
finna stödpunkter i andra,

för att kunna känna glädje vid personliga möten:
nya händer, nya ögon, samtal och frågor?
svar och minnestrogna bilder
som flyter upp
för att lägga nödvändig förankring
i släkthistoriens djup.

Det är att leva, att finnas till, att växa.
Kanske inte så mycket i höjden som på bredden,
men ändå växa i det inre,
att låt själen flyga fritt i ljus bokskog
eller sjunga en förunderligt vacker sång,
som lägger en lätt hinna av feber över morgonens lövverk,
eller som när en fågels vinge
flyger in över den givna dagens möjligheter.

Du är Nu, Du är Du - Mor Brita!
En sångfågel, som tidigt satt gjuten vid en orgels trampor,
i det gamla Missionshuset;
nu ett instrument i Hembygdsparkens utbud.
Och så gitarrerna, det svarta Östlind &Almkvistska pianot
och det nya - väl placerat i finrummet på Rydåkra.

Men en gång kom Du till Habo - till Björkhyddan:
som ett barn, inte många veckor.
Livet och livsträdet växte,
och Du klättrade vidare på grenar,
som sträckte sig in bland "Spennets" dunkande vävstolar.

Och när hemmafrutiden var över
tog du plats vid järnvägsspåret
där "Elarmaturen" låg, plastmattorna och kopparlyktorna.

Och när tiden var över på Rydåkra,
vid Hjovägens pulserade åder,
tog Du Cityhuset i besittning.

Det är många år sedan nu.
Under balkongmarkisens fäste
kan Du följa festligheterna på det centrala torget:
och blicka ut över järnväg, bank och bibliotek
för att på andra utsikten - loftgångssidan
kunna räkna parkerade bilar med tillfälligt besök på ICA.

Så håller du båda tanke och känsla vid liv:
inspirationen i alla personliga möten och besök
och tankens rörelse vid läsning och problemfyllda korsord.

Och kanske en och annan skalövning över pianots tangenter.

Vänsterhöftens kula är nu på plats
och läkningsprocessen är över.
Hemtjänsten har reducerats,
och endast städtanten har fått tillträde.

Ja, det är tidigt eller sent i livet
och sekunderna tickar på.

Tidens rörelse kan ingen förstå
men - Dina 100 - är en gåva att få.

son/he